”Jag hann aldrig fram innan det var för sent, jag hann aldrig ta ett sista farväl. Varför vågade jag aldrig fråga hur hon egentligen mådde?”
Kvinnan framför mig är nedslagen av sorg och ånger och frågorna trängs i hennes huvud. Jag ber henne sluta ögonen och vi gör en avslappning före jag guidar henne ner genom känslolagren till den inre fridfulla platsen. Hon får föreställa sig en lägereld, dit hon bjuder in sin barndomsväninna, som efter en tids sjukdom plötsligt gick bort. Vid lägerelden får både det ”yngre jaget” och ”nuvarande jaget” möjlighet att tala ut med sin vän. Om allt det jobbiga och negativa, men också om det som förblivit osagt. Det hon aldrig vågade fråga eller säga. Och slutligen sista ömhetsbetygelsen, hur mycket väninnan betytt och ännu betyder för henne och hur oerhört mycket hon saknar henne.
Det är berörande att varsamt guida kvinnan framåt i processen, se tårar och skratt blandas och höra insikterna och de hjälpsamma råden uttalas och känna förlåtelsens styrka. Känna energierna frigöras, då hon släpper taget om sin väninna. Låter henne gå vidare. Och se tacksamheten och lättnaden i kvinnans ansikte efteråt.
Då en nära vän, släkting eller ett husdjur dör behöver vi ge oss tid att sörja. Ta oss tid för att reflektera, minnas, skratta och gråta. T.o.m. vara arg. Hur lång sorgeprocessen varar varierar, men det är viktigt att inte heller fastna i den, utan söka hjälp om den blir övermäktig eller aldrig avtar i styrka.
Ett sätt är att göra en inre resa, där du får chansen att tala ut med personen/djuret. En chans att förlåta och bli förlåten. Ett annat tips är en liten ceremoni man kan ha med de närmaste. Man sitter i en ring runt ett ljus och ett foto på den avlidna. Först får var och en chansen att tömma ut om det man blev irriterad eller arg på eller annat negativt hos den avlidna. Ex. ”jag blev så irriterad på din envishet och att du alltid lämnade dina smutsiga sockor överallt.” Nästa varv berättar alla i tur och ordning om det fina och positiva hos personen och i relationen till hen. Även saker man ångrar. Sedan förlåter alla personen och tar också emot förlåtelse från hen. Och ger hen tillåtelse att lämna jorden. För att helt släppa taget kan man symboliskt ännu klippa de energiband som håller fast den avlidna med de sörjande.
Detta är en vacker och frigörande ceremoni, som hjälper oss att uttrycka vår sorg och det som inte blivit sagt. Man delar sorgen och de fina minnena. Begravningar och minnesstunder är viktiga avskedsceremonier också.
Nyligen upplevde jag det vackra i en minnestund. Den avlidna stod mig inte jättenära, så jag kunde ta in hela tillfället med alla mina sinnen. Jag grät med de närmaste, jag njöt av solosången. En ljus änglastämma som lyfte medvetandet till högre höjder. Jag betraktade solstrålarna som letade sig in genom de färgade fönsterglasen och lyste på den blomsterprydda, vita kistan. Kände rosendoften och stillheten.
Denna gång kunde jag ge tröst, men jag har också befunnit mig i den bottenlösa, hjärtgripande sorgen, haft stunder då jag bara velat skrika ut min smärta och trott att tårarna aldrig kommer att ta slut.
I stunder av sorg behöver vi varandra. För många är sällskap och omtanke viktigt. En kram, ett lyssnande öra eller en hjälpande hand är så mycket värt, då sorgen river och sliter i en. Om du är mitt i en sorgeprocess just nu eller har en nära vän/anhörig som är det, kan jag också tipsa dig att lyssna på ”Så kan det gå”-podden, där unga Ida Nordfors berättar om sin sorg kring mammans sjukdomstid och bortgång.
Just nu är sorg och rädsla närvarande hos oss alla, så visa omtanke och ta hand om varandra!
