top of page
Sök
  • Skribentens bildLynn Björkqvist

Mobbad eller mobbare?

Jag träffade en gammal skolkompis häromveckan, vi snackade om senaste nytt och även om hur skolundervisningen ändrat sedan vi gick i skolan.


Efter vårt glada möte kom skamkänslan sakta smygandes. Skammen över att jag var med och mobbade hen i högstadiet. Jag var inte den aktivaste, men jag var ändå delaktig. Jag kan se framför mig platsen och händelsen, hur vi upprepar samma fula ramsa. Hur jag ångrar mig genast, känner att det är fel. Det är ju en kompis jag gillar och nu krymper hen ihop av våra sårande ord. Varför just hen, har jag frågat mig många gånger? Hen var ju den snyggaste och smartaste på klassen. Varför hade jag inte modet att säga ifrån, stå upp för hen?


Vi var en hög omogna och osäkra elever från 3 olika skolor, som fösts ihop till en klass. Samma år vi började sjuan renoverades högstadiet och vi gick från ett hus till ett annat under rasterna och såg inte av våra andra jämnåriga och kunde således inte hitta andra vänner utanför den egna klassen. Så där försökte vi var tuffa, hitta vår plats i den nya påtvingade konstellationen och det gick sådär. Jag vet att flera på klassen blev och kände sig mobbade.


Varför blir vissa personer mobbade? Det finns antagligen många förklaringar, men jag vill säga till Dig som blivit mobbad; Du var varken fel, hatad eller ful, du kanske bara var dig själv, ditt unika jag, kanske lite snyggare eller bättre än de andra. Kanske en snäll och omtänksam själ, som råkade stå i vägen för någon annans osäkerhet och illamående.


Min trevliga skolkompis har jag träffat på många gånger sedan högstadiet och ofta har skammen, ångern och det dåliga samvetet smugit sig förbi efteråt. Liksom denna gång och jag tänkte att om det berör mig så här illa, hur har det inte känts för hen då under alla dessa år?


Så jag tog modet till mig och ringde upp klasskompisen. Sade att det vi gjorde och sade var oacceptabelt, helt fel och att jag har ångrat mig djupt sedan den stunden, men varit för feg för att be om ursäkt. Men att jag nu vill be om förlåtelse för min del och för alla andras del med. Klasskompisen blev först lite ställd, det hade ju hänt för 30 år sedan. Men medan vi diskuterade kring mobbningen och om hur hen upplevt det, märkte jag att det gjorde gott att ta upp något vi inte låtsats om under alla dessa år. Sätta ord på ångern och skammen, ge det skedda en bekräftelse för att det var fel och att felet var vårt och ingen annans.


Hen tackade innerligt för min ursäkt, förlät mig omedelbart och berättade sedan att hen en kort tid efteråt i sin tur mobbat 2 andra jämnåriga. Inte visste heller hen varför, hen om någon borde ju ha vetat hur det kändes att bli retad. Kanske hen i sin tur spydde ut sitt illamående över dem?


I slutet av samtalet sade klasskompisen; ”Kanske jag i min tur skulle låta ursäkten gå vidare, ta mod till mig och ringa upp dem jag mobbade...?” Och med ett skratt utbrast hen till sist att ” Vad bra att vi redde ut detta nu, så har vi lite mindre att fundera på och känna ånger för på dödsbädden...!”


Jag tänker att det aldrig är för sent att be om ursäkt. Det förmildrar inte det skedda, men kan vara betydelsefullt och läkande för den andra personen. Kanske personen inte är redo att förlåta genast, men vi har gett det en fin möjlighet. Och redan att be om ursäkt känns befriande.


Jag har själv också blivit mobbad, utfryst och förlöjligad och absolut inte förstått varför. Vad hade dessa människor emot mig. Mitt vuxna jag förstår att det eventuellt handlat om avundsjuka och den andras osäkerhet. Kanske att jag setts som ett hot. Men djupt i hjärtat finns ärren och den yngres oförståelse och sårade självkänsla.


Med Resan-metoden kan du både som mobbare eller mobbad reda ut dessa sårigheter, tala ut, be om förlåtelse och förlåta, vilket är verkligt välgörande och sker på ett djupare plan, utan att behöva mötas ansikte mot ansikte.


Kanske du också kan låta ursäkten gå vidare...?



135 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page