När jag fick höra nyheten kände jag mig bara tom, likgiltig. Jag kunde inte ta in ännu en besvikelse, kunde inte vidröras skammen, som redan svämmade över i de inre förråden. Så jag bara stängde av. Liksom jag gjort så många gånger tidigare, tryckt undan känslorna.
Men nu ville de inte stanna där, för de senaste åren har jag ju välkomnat dem, dyrkat upp de låsta dörrarna och tagit bort skyddsmurarna. Ut vällde all ilska, hat, sorg, besvikelse, skam och känslan av att vara betydelselös, samtidigt som jag uppgivet funderade hur jag skulle kunna hantera denna relation till min nära släkting, som jag inte mådde bra av.
Jag visste hur jag skulle bearbeta gamla händelser, hur jag kunde förlåta och gå vidare. Men hur göra nu, då det här var en pågående mardröm, med inslag av små ljusa glimtar, som gav hopp och som sedan drog mig ner i dessa mörka avgrundshål, när jag åter igen blev sårad och besviken. Och alla dessa motstridiga känslor; hatet och ilskan gentemot det hen gjorde och sade och så samvetskvalen för att hen kanske var ensam eller inte mådde bra. All besvikelse blandat med kärlek och längtan som glödde där längst inne och som bara försvårade det hela. För hur kunde jag älska och hata en person samtidigt?
Dessa frågeställningar tog jag med på en inre resa, som har varit en av de viktigaste för mig. På ett djupare plan kunde vi nå varandra och jag fick uttrycka alla mina känslor och fick förståelsen för att jag kan hata det personen gör, men samtidigt älska hens själ och den person hen innerst inne är. Men jag behöver göra en klar gränsdragning, för vår bådas del. Som jag tidigare skrivit om gränsdragning, så hjälper jag även den andra parten, genom att ha klara regler för vad som är okej och inte. Jag kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och jag bär inget ansvar för hur hen valt att leva sitt liv. Det här är förstås insikter jag haft redan på den logiska nivån och försökt intala mig själv, då det dåliga samvetet gjort sig påmint, men jag hade inte tagit in det eller accepterat det på en djupare nivå.
Det är aldrig lätt att avbryta en kontakt om än för en tillfällig period, men jag kände hur detta starka och självklara beslut växte fram inom mig. Efter processen fanns det ännu mängder av tårar, en stor sorg, som samlats under många år och behövde få komma ut. Men sedan infann sig lättnaden.
Eftersom jag bäst kan uttrycka mig i skrift, skrev jag ett brev till personen, där jag uttryckte mina känslor, hur jag upplevde vår relation och en önskan om respekt för mitt beslut. Helt lätt var det inte att posta det och visst kan ett vemod ännu smyga sig förbi, men jag blir inte lika upprörd över saker hen säger eller gör mera. Hen vet var jag står, jag har gjort det tydligt för mig själv och för hen vad jag (vi) mår bäst av och det är en sådan befriande känsla. När alla delar inom mig är överens och beslutet är djupt förankrat, så finns inte tvivlet mera.
Vi är säkert många, som har en knepig eller inflammerad relation till en nära släkting, svärförälder, ex-partner eller gammal vän. En relation, som är svår att helt avsluta eller undvika, men som tär på vår energi och påverkar oss mera än vad vi önskar. Även om vi inte ens har en befintlig kontakt, bär vi på känslor så som irritation, ilska, samvetskval, sorg med mera. Vi behöver inte vara vän med alla eller älska våra släktingar, men det är viktigt att rensa i det inre. Släppa fram alla känslor, kanske hitta den ursprungliga orsaken till varför relationen blivit ansträngd och genom till exempel en resanprocess få ösa ut det som aldrig blivit sagt och komma till en förlåtelse. En förlåtelse, som handlar om att förlåta den andra personens själ, det bästa och finaste stället i hen, inte vad som sagts eller gjorts.
Och detta för att finna egen ro, för att kunna släppa gammal ilska och besvikelser och kunna hitta ett nytt och fungerande sätt att bemöta den andra personen. Trasiga relationer kan vara orsaken till din nedstämdhet, ditt illamående eller din ständiga irritation.
Nu när julen närmar sig ”tvingas” vi umgås med människor vi inte alltid älskar, så var snäll mot dig själv. Låt alla känslor få strömma igenom dig, försök se det goda i den andra personen, fastän det döljer sig bakom en sjuk fasad. Och dra dina gränser, var tydlig med vad du accepterar och inte accepterar. Det här är ditt liv och din jul.
Och får du ingen inre ro, så finns jag här för dig.
