Jag har alltid älskat julen och även andra högtider som påsk och midsommar. Jag blev antagligen påverkad av både min mamma och dagmamman Inga, som båda avgudade dessa högtider, då de fick pynta och dekorera.
När jag var liten, smög mamma omkring likt en jultomte om nätterna veckorna före jul och pyntade huset och packade otaliga små och stora julklappar. Nu har hon mera tid och det är som att stiga in i en mysig julstuga, då man besöker henne. Inga gillade att pyssla egna dekorationer och att baka allt som hör julen till. Som barn var det en stor lycka att få delta i alla julförberedelser och jag hade önskat jag vore mera pysslig av mig som vuxen, men det jag tagit med mig är hemgjorda julkort och pepparkakshusbakningen. Jag använder mig t.o.m. av Ingas gamla husritningar och limmar förstås ihop bitarna med smält socker!
Men under de intensivaste småbarnsåren och med ett jobb, som är mest hektiskt just före julen blev plötsligt julförberedelserna ett måste och en stress. Jag ville ju pynta och vara ivrig för barnens skull, men decembermånad var bara en enda avbocknings-månad. Julkalendrar, julpynt, pepparkaksbak (och husen!), julkort, julklappar, lekis- och skolgåvor och julmat... Gud förbjude om jag glömde någon eller missade något...! Och inte fick jag ens vila under de få röda, lediga dagarna, för då var det julmiddagar och släktträffar till höger och vänster.
Sakta förvandlades förväntan inför julen till en fasa och ren överlevnad. Jag minns speciellt en juldag, mitt i min utmattning, då jag valde att bli hemma, medan resten av familjen åkte på släktmiddag. Som jag njöt; av julstämningen, av ensamheten och av känslan att december och julen nu snart är över och ett nytt hoppfullt år är på antågande.
Jag njöt även något kolossalt under julen i NZ, då vi inte hade några jultraditioner eller julklappar alls och det inte fanns några förväntningar på julkort eller gåvor. Det var sommar och vi firade julen inklämda i en husbil i ett regnigt Nya Zeeland. Till julmiddag åt vi en god ugnsfisk, som tog lika lång tid på sig att bli färdig som julskinkan, i den lite undermåliga ugnen... Det kändes så otroligt befriande tyckte jag, resten av familjen saknade nog lite den finska julen...
Visst älskar jag att träffa mina nära och kära, men jag är en social introvert och högkänslig person, som behöver mycket egentid, tid för reflektioner och återhämtning. I takt med mina insikter, så har jag minskat på julklappsbytena, delegerat uppgifter, skurit ned på det överflödiga och valt bort program. Min man kan bra köpa julklappar och mormor bakar gärna pepparkakor med barnen, jag behöver inte göra allt själv. Och kanske barnen får dekorera huset ett år, det blir ju nog jul ändå.
I år kom fasan smygandes igen, tills jag insåg att jag inte har någon stress i år, utan jag är mera utvilad och har mera tid. Så istället för att vara strukturerad har jag tagit dagen lite som den kommer, under lilla jul var jag upptagen med en kurs och pyntet kom fram först veckan efter. Men när jag fick tid för att dekorera, överraskade jag mig själv och alla andra i familjen med att byta några gardiner och dekorera mera än jag gjort ... ja någonsin och detta hände av bara farten, av pur glädje och nöje.
Jag får verkligen skaka av mig den bekanta känslan av julstress och påminna mig om att det är okej att inte ha totalkontroll, utan bara göra det som känns relevant för stunden. Julkorten pysslade vi under skratt ihop med Li, vi testade att måla julmotiv genom att doppa fingrarna i färg och dutta ut bilderna, resultatet blev mera som om några 3-åringar skulle ha målat, men de får bli vår julhälsning för i år; ha kul och njut av de små stunderna!
Strunta i om det blir så perfekt eller om allt är som det alltid har varit, det lönar sig att fuska där man kan och istället ta sig lite tid för att se på t.ex. julkalendern tillsammans eller läsa en julsaga.
Jag önskar er alla en fridfull och glad juletid!
