top of page
Sök
  • Skribentens bildLynn Björkqvist

Respektera dig själv!

Uppdaterat: 4 jan. 2022

Jag är oftast en snäll, förstående och anpassningsbar person, som gör allt för att vara tillgänglig och till lags. Glömmer någon bort mötet med mig eller ändrar sig i sista stund är jag superförstående och förlåtande, det är ju sådant som händer.

Men inombords ömsom gråter jag övergivenhetens tårar, ömsom blir jag arg och förbannad över respektlösheten och själviskheten. Jag undviker de riktiga känslorna som väcks i mig och styr mig under dylika situationer. Känslan av att bli ensam, vara oviktig, oälskad och besviken förklär jag med ilskans dräkt. Jag har byggt upp förväntningar på hur andra människor ska uppföra sig, enligt hur jag själv gör och vad jag tycker är rätt eller fel.


Jag har inte sett hur jag själv förorsakat dessa situationer och besvikelser. Hur jag i min längtan efter kärlek och trygghet strävat efter att vara alla till lags, alltid tillgänglig, utan att ställa krav. Jag har ofta uttryckt mig otydligt, undvikit gränsdragningar. Det har lett till att mina medmänniskor medvetet och omedvetet tror att jag alltid förstår, att jag inte bryr mig eller har någon skillnad och att jag alltid finns där.


Så länge jag inte respekterar mig själv och mina behov, så kan jag inte kräva respekt av någon annan. Ett sätt att respektera mig själv är att sätta gränser, känna vad som är okej för mig och vilken tidpunkt som passar mig och att kunna ta eventuella avslag, som min gränsdragning orsakar.

Det är lättare att se det här ”hjälpsamma mönstret” hos andra. Hur en vän t.ex. gör allt för sin man och sina barn av kärlek som grundar sig på behovet att få känna sig behövd och älskad. Eller någon som inte kan lämna en dålig relation, låter sig utnyttjas, bara för att få bekräftelse och kärlek. Eller som min mamma, som också har svårt att säga nej och alltid ställer upp som barnvakt. Genom att hon inte sätter gränser för sin ork, faller ansvaret på mig och jag måste utvärdera om det blir för mycket eller ej för henne.


Men att se att jag själv spelar ett liknande spel har tagit tid, insikterna om att jag behöver sätta gränser fick jag för många år sedan, men ändå fortsatte jag lura mig själv. Genom reflektion av mina egna reaktioner och genom att se på mitt beteende utifrån har jag fått syn på denna onda cirkel. Denna vecka har universum testat mig med situationer, där jag inte varit tillräckligt tydlig eller vågat kräva eller säga ifrån och jag har känt ilskan pyra, men också välkomnat alla de underliggande känslorna. Samtidigt har det vuxit fram en stark känsla av att nu får det vara nog. Nu räcker det!


Intellektet förstod idiotin i mitt beteende och försökte målmedvetet ändra på det, men kroppen protesterade. En stark rädsla för övergivenhet brann i magen och jag ville veta vad den grundade sig på, så jag bad en Journey-vän om en guidad resa. Resan tog mig till ett tidigt barndomsminne, där jag kände mig övergiven och oälskad p.g.a. att min mamma måste tillbaka på jobb och lämnade bort mig till dagmamman. Jag erfor även min mammas sorg över att själv ha blivit övergiven (bortadopterad) som spädbarn av sin biologiska mamma och hennes längtan efter mammans kärlek. Mitt ”lilla-jag” fick ösa ut all besvikelse och frustration och jag fick även en stor förståelse för min mamma. Efter en stor utrensning var det lätt att förlåta mamma och känslan efter denna inre resa var så glädjefylld, lätt och ren.

Det känns som tonvis av ansvar, motstånd och frustration har lyfts från mina axlar. Och rädslan är definitivt borta från magen.


Det bästa med Resanmetoden är att den tar dig längre än vart tankens kraft når och hjälper dig att på en djupare nivå få till den förändring du jobbar för.

Våga sätta gränser och respektera dig själv och respektera varandra!


PS. Min storhjärtade och generösa mamma har läst texten och tyckte absolut att jag skulle publicera den. Och allt jag skrivit är min egen tolkning.


251 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page